Christopher och Oscar är klubbens ambassadörer för arbetet med ”Vi ställer upp” så därför spekulerar vi självklart om varför barn börjar idrotta, varför en del barn slutar och om föräldrarars engagemang är viktigt?

När vi sitter där en måndagskväll i februari, så slår det mig hur lika de är. Samma årgång, båda uppväxta i Ystad, båda började spela handboll i 6-7 års ålder, båda provade på olika sporter innan de bestämde sig för handbollen och båda är eniga i kompisarnas betydelse för att de fortsatt spela handboll. Så vad är det egentligen som skiljer dem åt? Kanske att Christopher är skolad i IFK ända sedan han började spela handboll, medan Oscar kom till IFK i 12 års ålder, eller kanske valet av position på planen. Oscar som spelar H9 och är en typisk försvarare medan Christopher en kantspelare, (H6) som är en fena på att skjuta straffar.  

När vi pratar om hur allt började så kommer ytterligare en sak de har gemensamt; båda är eniga i att det handlade om  kompisarna.  

- Man hängde med någon polare som hade börjar spela handboll, säger Christopher När träningarna sedan utökades i 13 års ålder, var de tvungna att prioritera och  då var valet en självklarhet för de båda.

När jag frågar vad anledning är att de har stannat kvar i handbollen och inte slutat så säger Christopher direkt;

-Man var där kompisarna var, i just den åldern så är ju kompisarna så viktiga.

Oscar fyller i och berättar att de hade så stora framgångar i laget, med flera cupvinster och SM-titlar som gjorde det ännu mer attraktivt att fortsätta. Christopher och Oscar tror dock att det kanske hade varit annorlunda om man hade varit i ett annat gäng som inte hade haft samma framgång.

-Då är det inte säkert att man tyckt att det var lika roligt, säger Oscar.

Vi går över och börjar prata om varför en del  barn och ungdomar slutar och hur föreningarna ska göra för att ungdomar ska fortsätta spela handboll så länge som möjligt:

Oscar tror att det är en mix, att man tappar intresset, eftersom det är mycket som händer i den åldern.

 - En faktor kan också vara att tränarna tycker att man inte att räcker till, man blir helt enkelt bortselekterade. Har man då inte det brinnande intresset, att man är där för kompisarna. Då är det nog ganska lätt att man hoppar av, säger Christopher.  

Christopher tror att man som tränare inte ska ha så fullt fokus på handboll, handboll och handboll. Det är viktigare med gemenskap, att röra på sig och att handbollen får liksom komma sen. Oscar hänger på och tror också man kan skippa själva handbollsbiten, att man mer ska arbeta för att vara en förening med gemenskap, glädje och rörelse.

Vi kommer in på deras föräldrar, har de varit aktiva och har föräldrars engagemang någon betydelse?

-Vårt föräldragäng var kanske ”one of a kind”, säger Oscar. De åkte med överallt, vi var med i Partille Cup två gånger och bodde över på vandrarhem och de styrde och ställde allting.

 - De fixade allt, grillade, handlade, tvättade åt oss, säger Christopher.

-När det regnade fixade de allting och när det var stekande sol fixade de glass och vatten till alla, fortsätter Oscar.

De fortsätter att berätta att det var bra gemenskap mellan föräldrarna och att det aldrig var strul med att det var för få bilar till bortamatcher, för alla skulle med. Återigen enas de i att föräldrarnas engagemang har varit av stor betydelse och att de varit väldigt lyckligt lottade.

- Trivs man runt om planen så trivs man definitivt på planen också, avslutar Christopher.

Så vilka känslor har egentligen Oscar och Christopher för klubben och vilken betydelse har laget;

Oscar säger direkt att det bästa är att få träffa sina kompisar varje dag. Christopher håller med och säger att det handlar om gemenskapen. Man är en del av en större grupp. Det är liksom Vi…

- När man gör något tillsammans. Den är så tillfredsställande den känslan. Man kan nästan stå och få gåshud ibland när man hör bänken ropa, det är fräckt. Rätt så unikt. Det är inte alla ställen man hittar den känslan, säger Christopher.

Oscar skrattar till och berättar att vissa dagar, när man har haft en ”j*vla rövdag” så kommer man till träningen, får skratta och snacka lite med polarna, röra på sig och då mår man bra i både kropp och knopp. Det är så jäkla befriande, avslutar han.

Vi summerar och avrundar intervjun. Oscar och Christopher sitter tysta och funderar. Tillslut ler Christopher och säger; 

-Lagsport är egentligen värdens bästa uppfostran. Oscar nickar och ler han också, innan han säger:

-Ja, men det är det ju. Allting från respekt till tillit, relationer till vuxna, till tränare och respekten för det. Att rätta in sig i ledet.

-Man lär sig sjukt mycket, avslutar Christopher.

Det stora budskapet till alla barn och ungdomar:

-Vi råder alla till att prova att idrotta, ge det en chans liksom!

2021-02-26

Josefin Hallgren, ansvarig för klubbens arbete med #viställerupp